Dagens Nyheter – 23 maj 1865, sida 2

terligare tillväxt derigenom att hans eude bror, don Autonio de Luna, för omkring tjugufem år sedan försvunnit till följe af vissa händelser, hvartill vi framdeles skola återkomma. Man antog att han fått något olyckligt slut i de hemlighetsfulla vildmarker, som omgåfvo godset, vare sig nu han dött den förfärliga hungersdöden eller råkat i händerna på Rödskinnen, dessa oförsonliga fiender till alla hvita menniskor, mot hvilka de ständigt föra ett blodigt krig. Kortligen, don Pedro representerade ensam sitt namn, och hans för. ögenhet var omätlig. Ingen, som icke besökt det inre af Mexiko, kan göra sig en föreställning om de enorma rikedomar som finnas hopade i dessa nära nog okända nejder, der vissa godsegare, om de brydde sig om att utreda sina affirer, skulle finna sig sex till sju gånger rikare än de största kapitalister i Europa. Ehuru allt tycktes gå den rike och mäktige don Pedro väl i händerna och hela hans omgifning ansåg honom njuta af en oblandad sällheg så var han dock icke lycklig. Hans djupt fårade panna, den melankoli, som ständigt afmålade sig i hans ansigte, och det uttryck af djup förtviflan som man icke sällan fann i hang blick, läto ana att han inom sig gömde någon svår sorg, som i stället för att läkas eller mildras af tiden snarare tilltog med hvarje år. Men hvilken var då denna sorg? Hvilka stormar rasade väl på detta haf, så lugnt till sin yta? Mexikanarne äro de mest glömska men