Dagens Nyheter – 23 maj 1865, sida 2

niskor i verlden ; de vandra hela htvet ötve FT en vulkan och känna oupphörligen marke? darra under sina fötter. De tänka derför? blott på att lefva fort och njuta af den da8 som är; för dem finnes ingen gårdag, i mor gon skola de kanske vara döda. Ionevånarne på godset las Norias, hvilka beständigt voro utsatta för anfall uf sina f uktansvärda grannar Rödskinnen och dere ständigt lågo i fejd med dem, lefde naturligtvig ännu mera för dagen och voro innu mera glömska af sig än sina landsmän. Hemligheten af den sorg, som tärde don Pedro, om någon sådan verkligen fanrs till, tillhörde honom sjelf nästan uteslutande; och som han aldrig beklagade sig och aldrig med minsta ord antydde någon tilldragelse i sitt förflutna lif, så voro alla gissningar omöjliga och således okunnigheten fullkomlig. En enda varelse förmådde skingra godsegarens svårmod och någongång framkalla ett flyktigt leende på hans läppar. Denna var hans dotter. Donna Hermosa, ett barn på knappt femton år, var förunderligt vacker. Hennes kolsvarta, fint tecknade ögonbryn gåfvo ökad skönhet åt den mjellhvita välbildade pannan; hennes stora blåa och själfulla ögon omgifna af långa och mörka ögonhår, kontrasterade harmoniskt mot de ebenholtzsvarta lockarne, hvilka böljade ned kring den mest förtjusande hals. t (Forts.)