Dagens Nyheter – 23 maj 1865, sida 1

endast en vanlig kulle, utan en aztequisk teocali. — En teocali! utropade don Pedro öfverraskad. — Ja, vid Gud är det så, fortsatte banditen; men under de många sekler som förrunnit sedan den byggdes, har vinden efter hand medfört sand och jord, som hopat sig kriog och slutligen öfver: densamma och i stället för det gamla aztequiska herberget ser man nu en grönskande kulle. Ni vet väl utaf, att alla teocalis äro ihåliga. — Det vet jag, svarade don Pedro. — Det är inuti denna, som jag bor; men låtom oss stiga in nu; jag skall be att få visa vägen. De resande befunno sig nu verkligen framför en egendomlig port, som ledde in till en underjordisk håla, i hvilken ett djupt mörker herrskade, som gjorde det omöjligt att urskilja dess dimensiouer. Tigerkatten lutade sig fram och utstötte en gäll hvissling; ögonblickligen spred sig ett bländande ljussken från detinre af bålan och upplyste henne helt och hållet. — Stigen på, sade banditen och gick förut. Don Pedro beredde sig att utan tvekan följa honom sedan han likväl först gjort en min åt sina följeslagare att icke förråda den fruktan, de kunde erfara. Den okände fick nu ett ögonblicks tillfälle att tala ensam med godsegaren; han böjde sig hastigt intill honom och med knapt hörbar stämma hviskade han: