Hejsardäömet befinner sig i en öfvergångsperiod, påstå de halfofficiella skribenterna; Frankrike står vid en ny kris, mena andra mindre sanguiniska betraktare. Oppositionen inom lagstiftande kåren vinner allt flera anhängare inom landet och pressen; den legitimistiska oppositionen inom senaten, som ännu tillsvidare bär klerikal färg, bidrager icke litet att gifva folket ivsigt om hvart det bär hän med statsskeppet. Arbetsinställningarne gripa omkring sig och visa att det äfven glimmar under askan inom de undre samhällslagren. Härtill kommer de olyckliga mexikanska angelägenheterna, som redan kostat Frankrike så mycket penningar, samt utsigten att att om ej precist ett krig, dock svårigheter med nordamerikanska unionen förestå. Dessa eventualiteter äro ensamma tillräckliga att kasta dystra skuggor öfver näringar, handel och sjöfart. Och sa skall till på köpet Algier plötsligt koloniseras, Frankrike skall under de närmaste åren bygga upp 360 och staden Paris 300 millioner, pansarflottan skall förökas, arm6en icke minskas, Icke underligt om finansministern suckar. Kejsardömet inlåter sig i mångabanda saker; deraf härleder sig också den tidtals påkommande feberaktiga ifvern att göra undan det ena eller andra, och försöken att plötsligt och med ens söka lösa frågor, inför hvilka man under årslång tvekan stått liksom förhexad, förtrollad på ett stille, såsom i dag den romerska frågan, i morgon den algieriska kolonisationen och i öfvermorgon kanske mexikanska frågan.