Dagens Nyheter – 22 maj 1865, sida 2

som vidlåder ert namn, och ni blyges för er sjelf! Den menniska som kommit derhän, hon må vara hur brottslig som helst, är mycket nära att ångra sig, ty den stämma, som talar så i hennes hjerta, är det vaknande samvetets. Don Pedro hade redan upphört att tala och dock tycktes Tigerkatten äunu lyssna till hans ord; men hastigt lyfte han upp hufvudet, kastade en spefull blick på de personer som omgäfvo honom och utbrast i ett hånskratt, ungefär sådant som Göthe tänkt sig det hos sin Mefistofeles. Detta skratt ljöd illa i don Pedros öron; han insåg att det onda ånyo fått öfverhanden i banditens själ och att de ädlare känslor som nyss höllo på att födas redan blifvit förqväfda. Efier ett ögonblick återfick Tigerkattens ansigte sin marmorlika orörlighet. — Nå ja, sade han i en ton af låtsad glädtighet, på hvars verkliga natur don Pedro likväl icke bedrog sig; jag väntade mig en moralpredikan och jag ser att jag icke misstagit mig. Emellertid vill jag, äfven med fara att förlora i er aktning, eller, hvilket vore ännu värre, inge er ett visst högmod genom att låta er tro att ni bedömt mig rätt, tillåta er och edra följeslagare att återvända till godset las Norias de San-Autonio, och detta icke allenast helt och hållet oskadda, utan till och med efter att hafva blifvit välvilligt mottagna som gäster hos mig. Detta beslut viicker er förvåning, är det icke så? Ni var långt ifrån att ana något sådant? — Nej, tvärtom har jag alltid trott att ni skulle behandla oss så. — Åb,; svarade banditen med förvåning;