Dagens Nyheter – 22 maj 1865, sida 1

med att skildra denne besynnerlige mans karakter; de följande tilldragelserna skola, vi äro derom öfvertygade, tillräckligt belysa densamma. Don Pedro de Luna hade vid fribytarens hastiga och oförmodade uppträdande blifvit slagen med häpnad; men det dröjde icke lavge förr än han återfick hela sin själsnärvaro. — Ni tycks känna mig mycket bättre än jag känner er, svarade han kallt; dock, om endast hälften af allt som man har att berätta om er är -sanning, kan jag icke utaf er vänta att bli behandlad annorlunda än alla andra olyckliga som fallit i ert våla. Tigerkatten smålog ironiskt. -— Och, detta behandlingssätt väcker icke någon fruktan hos er? frågade han. För min egen person fruktar jag intet, genmälde don Pedro stolt. — Men, återtog fribytaren, i det han kastade en blick på den sårade flickan, för detta fruntimmer? Godsegaren spratt till; en dödsblekhet spred sig hastigt öfver hans anlete, Ni menar, icke säsom ni säger, svarade han; de vildaste rödskinnen respektera qvinnans svaghet. Är då icke jag grymmare än någon bland dessa? Icke ens de vilda djuren kunde liknas vid mig. — Det kan vara nog nu, återtog don Pedro de Luna Lögdraget; eftersom jag, trots de gång på gång upprepade varuvingar jug erhållit varit nog enfuldig att öfverlemna mig i ert våld, så svår det er fritt att göra med mig