nes helsa att uppväcka henne. Den okände hade derföre gifvit befallning om att man skulle afhugga grenar och förfärdiga en bår. På denna lades torra blad, och öfver dessa utbredde don Pedros tjenare gina kappor, för att åstadkomma ett så beqväimt hviloläger som möjligt åt sin unga herrskarinna. När allt var i ordning, lyftade man upp den unga flickan och lade henne försigtigt på båren. Såsom vi redan berättat, var don Pedro åtföljd af tre personer utom sin dotter; tvenne af dessa voro betjenter, men den tredje var förvaltare på godset las Norias de San-Antonio. Denne förvaltare var en undersittsig karl, omkring 5 fot och 8 tum lång; han var bredaxlad och hjulbent af mångårig vana att sitta till häst; han var ytterst mager, men man kunde med skäl säga att han bestod endast af muskler och nerver. Denne man, som var omkring fyrtio år gammal hette Luciano Pedralva och var med kropp och själ sin herre oinskränkt tillgifven. Hans förfider hade också tjenat don Pedros familj i nära två sekler. Hans ansigte, ehuru brynt af en glödande sol och utan att ega något egentligen framstående, hade dock ett intelligent uttryck och ur hans mörka öga framlyste en icke vanlig kraft och djerfhet. Don Pedro de Luna hyste också ett stort förtroende till denne man, den han betraktade mera som en vän än en tjenare. Så snart den unga flickan blifvit upplyftad på båren satte man sig genast i gång. Tjenarne buro den afsomnade flickan, och don