sin dotter; derpå vände han sig till den okände. — Hvad än må hända, följer jag er, sade han; min dotter kan icke stanna qvar här och ni har redan gjort så mycket för henne, att jag har all anledning att förmoda det ni icke låter henne omkomma. Jag förlitar mig på er. Och var nu god och visa oss vägen! — Nå välan! svarade den okände lakoniskt; jag har varnat er, ni får nu sjelf vara på er vakt. III. Hålan. Likasom den okände länge tvekat, innan han erbjöd don Pedro de Luna och hans dotter sitt skydd — och vi veta i hvilka ordalag detta anbud framställdes — likaså hade han icke väl fattat sitt beslut, förrän han på allt sätt sökte påskynda affärden ifrån det ställe der de händelser passerat, som vii vårt föregående kapitel berättat. Hans blickar irrade oafbrutet åt alla håll, och synbarligen intagen af en djup oro, den han icke ens gjorde sig mödan att dölja, vände han gång på gång hufvudet mot den den lilla kullen, likasom väntade han sig att helt hastigt få se någon fasaväckande uppenbarelse derpå. I det tillstånd, hvari den unga flickan för ögonblicket befann sig skulle det hafva varit särdeles oförsigtigt och vådligt för hen