Pedro och hans förvaltare gingo på hvar sin sida om båren. De styrde kosan mot den lilla kullen, hvars fot de snart uppnådde. En smal gångstig slingrade sig kring denna, och vår lilla trupp tvekade icke att begagnu sig derutaf. De gingo sålunda under några minuter framåt, ledsagade af den okände. Plötsligen vid en krökning af vägen, bakom hvilken den okände, som gick några steg förut, nyss försvunnit, hördes en gill hvissling skalla genom den stilla natten. De fyra mexikanarne sprutto till och stannade nästan omedvetet, tveksamria om de borde fortsätta vägen eller vända om. — Hvad kan det der betyda? mumlade don Pedro orolig. — Utan tvifvel något förräderi, genmälte förvaltaren, i det han kastade ikring sig en spanande blick. Men allt var lugnt i nejden. Intet störde vidare den stilla frid, som var utbredd öfver landskapet. Knappt hade dock några minuter förflutit, förrän flera hvisslingar ånyo läto höra sig; men dessa voro mera afligsna och kommo på en gång från olika håll, hvaraf iran kunde förstå att de utgjorde svar på den signal, som nyss förut blifvit gifven. Den okände, som gått i förväg, kom nu tillbaka; hans ansigte var blekt och hela hans väsende vittnade om en häftig oro. — Ni har sjelf velat det, sade han; jag tvår mina händor och ansvarar ej för hvad som kan inträffa. — Säg mig åtminstone hvilken fara, som