Dagens Nyheter – 19 maj 1865, sida 3

nes händer; min rikedom, mitt lif gerjag gerna åt den som räddar mitt älskade barn! En ström af tårar öfversköljde hans ansigte. Den okände hade böjt sig ned och fästade på den unga flickan en dyster och tankfull blick. Sedan han några minuter tyst betraktat henne, vände han sig till främlingen. — Hvad är det för en sjukdom den stackars flickan har, frågade han honom höfligt. — Ack, svarade denne, det är en obotlig sjukdom; hon har blifvit stungen af en glasorm. Den okände rynkade ögonbrynen. — Di är hon förlorad, sade han med doft stämma. — Förlorad! O min Gud! Mitt barn, mitt arma barn! — Ja, åtminstone... Men hur länge sedan är det hon blef stungen, frågade han tvärt och med förändrad röst. — Det är ännu icke fullt en timma sedan. Den okändes ansigte klarnade; han förblef dock en stund tyst och tankfull, medan de närvarande i spänd väntan afvaktade den dom, han sannolikt skulle fälla. — Ännu icke fullt en timma, sade han, hon bör då kunna räddas. Främlingen .gaf till ett utrop af glädje. — Svarar ni mig derför? stammade han. — Jag, genmälde den okände med en axelryckning, jag svarar icke för någonting; jag kan endast göra allt hvad i min förmåga står för att återskänka henne lifvet. — 0, rädda henne! Rädda henne! utro