Dagens Nyheter – 19 maj 1865, sida 2

— Jag har icke något hjerta, sade han, Jag bönfaller er i er moders namn att icke öfverge mig. — Jag har ingen mor. — Nåväl, hvem det än må vara, bönfaller jag i dens namn, som ni älskar högst på jorden. — Jag älskar ingen. — Ingen! upprepade fremlingen och en rysning lopp genom honom. Jag beklagar er då, ty ni måste vara mycket olycklig. — Den okände spratt till, en feberaktig rodnad spred sig öfver hans anlete; men han fattade sig genast. — Nu, sade han, tillåt att jag lemnar er. — Nej, låt mig först veta hvem ni är. — Hvem jag är? Har jag inte redan sagt er det? Ett vilddjur, en varelse, hos hvilken intet menskligt finnes utom min kropp, och som bär ett outsläckligt hat till allt hvad menniskor heter. Bed Gud, att ni aldrig mera må påträffa mig i er väg! Jag är såsom korpen jag; min uppenbarelse bådar olycka. Adieu! — Adieu! mumlade fremlingen, djupt bedröfvad. Må Gud ha medlidande med er och icke alltför hårdt bestraffa er grymhet! I detta ögonblick hördes i den stilla natlen en döende stämma, som dock var så ljuf och melodiös som näktergalens: — Min far, min goda far, hvar är ni? Öfvergif mig icke? — Här är jag, här är jag mitt barn, ropade fremlingen ömt och vände sig hastigt. om för att ila till den, som så kallade honom. Vid ljudet af denna röst, hade ett moln lägrat sig på den okändes panna, ur hans blåa ögon hade blixtar skjutit och darrande,hade