Dagens Nyheter – 19 maj 1865, sida 1

till spis åt de omättliga rofdjuren. Huru många djerfva män hafva icke här funnit sin död, utan att det varit möjligt att sedan upptäcka minsta spår efter dem! Måhända hafva personer, som delat samma öde, påträffat åeras benknotor under något träd och sålunda fått lära känna hvad lott de sjelfve haft att vänta sig. Tvifvelsutan var vår ryttare, som icke fruktade att vid mörkrets inbrott ensam bege sig utaf in i dessa öde nejder, till hvilka :solens ljus äfven midt på dagen endast sparsamt tränger, mycket hemmastadd och bevandrad i dem. Något framlutad och med öga och öra på vakt, red han framåt, så fort den ojemna marken tillät hästen springa, och följde utan tvekan den slingrande gångstigen, som rådjuren banat åt honom. Under flera timmar hade han redan färdats på detta sätt, utan att hejda hästens gång, och hade således nu fördjupat sig långt in i skogen. Han hade yadat öfver flera bäckar och passerat åtskilliga branta hålvägar, utan att bry sig om jaguarernas och tigerkattornas hemska tjut och läten på alla sidor om sig. Buskar och mindre träd syntes nu icke mera till; de hade lemnat rum för gigantiska sekelgamla ckar och mahogsnyträd, hvilkas mörka grenar bildade hvalfbågar åttio fot öfver hans hufvud. Gångstigen vidgade sig här och höjde sig sakta uppåt mot en liten kulle, helt och hållet betäckt af träd. När vår resenär kommit fram til kullens fot stannade han, men steg icke af hä