Dagens Nyheter – 18 maj 1865, sida 2

Den okände klappade hästen och språkade vänligt vid honom. Sedan han ännu en gång kustat en blick omkring sig och törvissat sig om att han var alldeles ensam, satte han sig upp i sadeln och red sin vig. Men i stället att som förut följa Rio Vermcjos straud vände han nu ryggen åt densamma och styrde kosan åt bergen till. Men han färdades icke nu såsom då vi först presenterade honom för våra lisare. Han var då halfsofvande och lit hästen gå som han vile, men nu höll han sig rak i sadeln och hade benen hårdt tryckta mot hästens sidor. Hans blickar irrade oatlåtligt ruudt omkring, likasom ville de genemtränga det djupa mörker som herrskade i den tätt bevuxna skogen, 1 hvilken han allt längre och längre tringde in. Med hufvudet lutadt framåt lyssnade han med spänd uppmärksamhet till hvarje ljud som lät höra sig, och bössan hade han framför sig i Sadeln, för att vid första anledning vara beredd att gifva eld. Till den grad var han sig nu olik mot för några timmar sedan, att man nästan kunde antaga att denne man, som nyss lekt med lifsfaran, först pu gick att möta faror, som äfven i hans ögon syntes stora och hotande.