Dagens Nyheter – 18 maj 1865, sida 2

Se här har vi vu er knit; jag gör icke med den. Gå nu er väg; jag föraktar er för mycket för att frukta er. Adicu! Medan han yttrade detta, hade ryttaren stigit upp, och med en åtbörd full af höghet och förakt gjorde han banditen sin afskedshelsning. Denno förblef ett ögonblick orörlig; derpå reste han sig upp och bockade sig djupt för sin ädelmodige ficnde. — Tack, ädåle herre, sade han med rörd stämma. Ni är mera värd än jag. Dock vill jag bevisa att jag icke är en så fuliändad bof som ni anscr mig vara och att äfven hos mig finnes något godt i behåll. Ryttaren svarade ingenting, utan vände honom ryggen med en axelrycknuing. El Zapote såg honom aflägsna sig och den blandning af bedrötvelse och tacksamhet som afspeglade sig i hans ansigte gaf någonting röravde nästan behagligt åt de eljest så sträfva och frånstötande dragen. — Han tror mig icke, mumlade han — vi ha redan märkt att han hade mycken fallenhet för att tala för sig sjelf — han tror mig icke. Och i sjelfva verket, huru skulle han väl kunna sätta någon tro till hvad jag säger? Tyvärr! det blir hårdt men måste dock ske. En hederlig kar! får och kan icke svika sitt ord; jag skall visa honom, jag, att han icke känner mig rätt ännu. Och nu på väg! Lugnad af dessa ord, vände banditen tillbaka till klippan, bakom hvilken han legat gömd. I förbifarten tog han sin bössa och lösgjorde sedan sin häst, som han haft bun