Dagens Nyheter – 18 maj 1865, sida 1

jag bär; men eftersom ni önskar veta det, så har jag intet skäl att förtiga detsamma. Jag heter Tonillo el Zapote — till er tjenst, min herre. — Tack, herr Zapote; fortsätt nu, jag hör er. — Jag har idkat många vulika yrken i mitt lif. Olyckligtvis har jag ett häftig lynne och när jag råkar i vredesmod är jag något lätt på hand... -— Eller snarare något tung, afbröt ryttaren småleende. — Ja ni må kalla det hur ni behagar; med ett ord, jag har haft den olyckan att döda fem eller sex personer, som varit nog oförsigtiga att söka gräl med mig; och för dessa små öfverilningar var man nog lågsinnad att döma mig till galgen. Men när jag såg mig så misskänd och illa behandlad bland mina medborgare och märkte att det civiliserade samhället icke förstod att uppskatta mig till mitt rätta värde, så tog jag mitt beslut och blef jägare. — Är det menskojagt ni sysselsätter er med, frågade ryttaren i bitter ton. — Ack, ädle herre, tiderna äro hårda. Gringos betala 20 dollars för bara håret på en menniska; och det är en vacker summa det, och bra att ha, när man är stadd i nöd. Men jag har aldrig tillgripit detta medel annat än under särdeles utblottade omständigheter. — Jaså... Säg mig nu uppriktigt, känner pi mig? — Jag har hört mycket talas om er, men för öfrigt känner jag er icke alls. — Har ni någon anledning att hata mig?