Dagens Nyheter – 17 maj 1865, sida 2

ning ännu hunnit klart fatta hvad som tilldrog sig. — Så der ja, kamrat, sade ryttaren med skämtsam ton; jag hoppas att ni tillåter att jag tar er uppmärksamhot i anspråk ett ögonblick ! Allt detta hade passerat på vida kortare tid än vi hunvnit beskrifva det. Så hiftigt och oväntadt anfallet än var, dröjde det dock ej linge förrän mördaren återfick fattningen, van som han var vid kritiska situationer. — Nåväl, kamrat, återtog ryttaren, hvad säger ni om det hir? — Jag? genmälde mannen med ett försmädligt grin; min Gud, jag säger att vi har speiat er rol väl. — Jaså, ni medger det? — Det kan jag väl göra. — Jag har varit lika knipslug som ni. — Ja, ännu mera; jag trodde bestimdt jag lyckats döda er. — Det ir besynnerligt, tillade han liksom för sig sjelf; de andra ha rätt. Det är jag som är en dummerjöns. Nista gång skall jag ta en siltverkula, det är säkert. — Hvad säger ni? : — Ingenting. — Förlåt mig, men ni har verkligen sagt någonting. — Ni vill då mycket gerna veta hvad jag tänkte på? — Naturligtvis, nir jag frågar er derom. — Nå vil, jag tänkte, att nästa gång skall jag ta en siltverkula. — För hyad ändamål?