andra, likasom ingentng ovanligt hade till dragit sig dem emellan. Det är ett utmärkande drag i mexikanska karakteren eller rättare sugdt, det är eni detta folks seder och lif djupt rotad vana att icke anse mordet vauhedraude. Om en mexikanare genom slumpen undgått att falla offer för en försåtlig kula, hyser han ivga betänkligheter vid att i nästa ögonblick broderligt trycka sin lönnmördares hand, ifall denne beder honom om förlåtelse. Han vet nemligen att han sjelf en dag förr eller sBednare kan komma att spela mördarens roll. I närvarande fall, var det dock ej en dylik bevekelsegruud som förmådde ryttaren att handia som han gjorde; han leddes af helt andra motiver, som vi snart skola lira känna, och oaktadt hans låtsade likgiltighet var det icke utan en litlig käusla af afsky han satte sig bredvid bauditen. Hvad denne sednare betriffir, så tirdes hans själ af de häftigaste samvetstörebråclser derötver att ban skjutit bom; men han tröstude sig sjelf att han skulle göra sin sak bättre nästa gång. — Hvad tänker ni på? frågade plötsligt ryttaren. — Jag? På rakt ingenting, vid min heder, genmälte munnen med en oskyllig min. — Ni talar icke sannt, jag yet hvad ni tänker på. — Åh, min herre, Jrg försäkrar er ... — Ni fuuderar på att mörda mig, afbröt honom ryttaren. (Fortz.)