Dagens Nyheter – 17 maj 1865, sida 2

— För att döda er, vet jag. — För avw döda mig! Är ni då spritt gelen! Tror ni jag tänker låta er slippa undan! — Nej, jig törs icke förmoda något sådant, så mycket mindre som det skulle vara särdeles oklokt af er att icke besagua tillfället att göra er af med mig. — Ni ämnar då eljest mörda mig? — Ja, vid min heder, så snart som möjligt. — Ni hatar mig då bra djupt. — Jag hata er! Nej icke det minsta. — Nå men, hvad tjenar det då till? — En hederlig karl måste stå vid sitt ord. Ryttaren kastade en förvånal blick på sin dödsfiende; derpå antog hans ansigte ett uttryck, likasom tänkte han på något. — Hum! började han eft-r ett ögonblicks tystnad ; lofvar ni mig att icke försöka rymma er väg, ifall jig släpper er? — Jag lofvar er och det med så mycket större nöje som jig befiun.r mig i en ganska obeqväm ställning och gerna skulle önska att få byta om densamma. — Stig upp! sade ryttaren i det han släppte sin motståndare och sjelf reste sig upp. Denne lät icke be sig härom två gåuger, utan var, ögonblickligt på benen igen. — Åh! utbrast han och drog förnöjd efter andan, hvad det smaskar bra att känna sig fri. — Jo, jag skulle tro det. Om ni nu behagar, skola vi språka en stund. — Jag begär inte bättre, min herre; er konversation har för mig nåsot ytterst fingslande, svarade han och bockade sig med ett förbindligt leende. De båda fienderna togo plats bredvid hvar