Dagens Nyheter – 17 maj 1865, sida 1

Ryttaren var klädd i en sådan skinnkostym, som begagnas af de mexikanska jägarne, och tycktes vara på sin höjd trettio år gammal. Han var högrest och väl vext; hans hållning var ädel och hans åtbörder behagliga. Manlig stolthet och beslutsamhet voro tecknade i hans anletsdrag, och det uttryck af öppenhet och godhet som afspeglade sig i hans blick, ingaf vid första ögonkastet aktning och tillit. De blåa ögonen, de rika blonda lockarne, som i oordning fladdrade kring hans axlar och den mjellhvita hyn, som betydligt afstack från mexikanarnes vanliga gulbruna ansigtsfärg, gåfvo vid handen att han icke skådat dagens ljus för första gången under det spanska Amerikas varma himmel. Hos denne man, till det yttre så fredlig och föga fruktansvärd, bodde ett lejons mod, som af intet kunde rubbas eller kufvas. Under den fina, nästan genomskinliga huden på hans alabasterhvita med matt rosenfärgade naglar prydda händer, gömde sig nerfver af stål. I det ögonblick, vi presentera mannen för våra läsare, tycktes han vara till hälften insomnad i sin sadel; han lät hästen gå efter godtycke, och denne sökte på bästa sätt njuta af sin ovanliga frihet, i det han för nästan hvarje steg stannade för att med yttersta spetspetsen af sina läppar afnypa de af solen gulnade grässtrån, som här och der uppstucko i hans väg. Den trakt der vår ryttare befann sig, utgjorde en temligen vidsträckt slätt, som när stan delades midt itu af Rio Vermejo, hvars