Dagens Nyheter – 16 maj 1865, sida 1

Hans Majestät lemnar numera aldrig Versailles; men så fort han befinner sig bättre skall jag påminna honom om er fest. Emellertid gick det utför med bankirens förmögenhet, liksom med konungens helsa. Bouret erfor en dag, så väl som hela Frankrike, att konungen dött i kopporna. Bouret höll på att dö vid underrättelsen derom. Det stod skrifvet, sade han gråtande, att konungen aldrig skulle sätta sin fot i mitt slott! Hvarken frukost, jagt eller aftonmåltid! — Och jag har gift mig! — tillade Bouret. Kan läsaren gissa hvad det blef för slut på detta lif, fullt af prakt och herrlighet? Det slutade med ett pistolskott. Bouret sköt sig sjelf. Hvem kan neka att hans förtviflan hade sin grund i hans äregiriga önskan att bli presenterad för konungen, och började den dag han hörde att konungen skulle besöka honom? Hans våldsamma död inträffade år 1778, fyra år efter Ludvig den femtondes, som var hans afgud och hans gäldenär. Han som varit konungens fordringsegare, blef så fattig och så glömd af sina vänner, att han icke kunde få låna femtio louisdorer. Bouret som ruinerade sig för ett fikons skuld, och som sköt sig derför att han beundrat sin konung för mycket, är på sitt sätt en hjelte, en stor man på ett för hans århundrade egendomligt sätt, och sjelfva detta århundrade utgör en epok som icke liknar någon annan. Om ni någonsin kommer att passera igenom skogen Rougeaux, så lemna ett ögonblick vägen, för att tvert igenom skogen besöka det ställe, der en mennigka bortslösat så mycket guld, så många förhoppningar och så mycken