Dagens Nyheter – 16 maj 1865, sida 1

hängifvenhet. Mellan träden som omgifva den öppna slätten skall ni då se det spetsiga taket af en liten paviljong, det är allt som finnes qvar af slottet Bourets kolossala byggnader — det är portvaktarstugan. Blott källrarne, som byggdes af marmor och quadersten, källrarne till denna präktiga egendom, hvilken plundradeg under revolutionen, ha motstått hackan och man måste spränga dem. Dessa källrar äro ofantliga, de sträcka sig långt bort under den jord, som uppslukat och betäckt dem. Ekarne ha fästat sina rötter stadigt i dessa oförgängliga hvalf, och traktens innevånare ha vid dem fästat vidskepliga sägner. Förvånade öfver Bourets outtömliga slöseri, ha bönderna tillskrifvit honom fabelaktiga rikedomar. Han var ej blott rikare än konungen, ty det var han verkligen, eftersom han lånade honom penningar, utan han var rik som ett troll. Om han än icke sjelf gjorde guld, så hade han dock så mycket deraf i sin ego att det uppfyllde källrarne under hans slott. Tredjedelen af skogen vid Rougeaux, hvarunder dessa makalösa källare sträckte sig i alla riktningar, menade de, var betäckt med guldmynt och guldtackor. Det slog vissticke heller felt, att der fanns diamanter. Då slottet förstördes under revolutionen, men man icke förmådde förstöra källrarne, antog man att de hemligen beskyddades af de andar, som vaktade generalförpaktarens guld. Till och med de få öfverdådiga sällar, som i hopp att skaffa sig millioner, sökte intränga i de underjordiska hvalfven, skrämdes tillbaka, efter att ha tagit några steg framåt i det djupaste mörker. En trumpetare, som kom hem till sin födelse