Dagens Nyheter – 15 maj 1865, sida 1

röst: Herr Bouret, jag hoppas få nöjet äta ett par fikon på ert landsställe till ersättning för att ni varit så god och helsat på mig i Marly. Konungen var redan långt borta, innan Bouret, rusig af stolthet och lycka, funnit något svar på det utomordentliga ynnestbevis han emottagit. Konungen af Frankrike och Navarra ville verkligen ita ett fikon på hans landtställe! Med andra ord, sade han för sig sjelf, Kungen vill intaga en frukost hos mig. Det finnes icke något skönare, ädlare och större drag i hela franska historien. Hvilken ädelmodig furste! Hvarmed har jag väl förtjent en sådan ära! Bourethade glömt de millioner, som förskaffat honom denna ära; hvad han var hygglig! Han upprepade så länge: Hvilken stor konung! att han höll på att mista förståndet deraf. Stackars Bouret, som icke visste att madame de Sevigne sade precist på samma sätt om Ludvig den fjortonde, då hon hade dansat med honom. Då solen rann upp följande morgon hade han blifvit lugnare, och började tänka på saken. Konungen, mumlade han bakom de guldbroderade gardinerna i sin sängkammare, konungen har lofvat mig att äta fikon på min landtegendom; men jag har ingen landtegendom. Jag måste ha en sådan, som är värdig att mottaga en sådan gäst. Jag behöfver ett vackert, präktigt slott i trakten af Paris — hvar skull jag få det ifrån? Ut för att leta efter ett slott! Han hoppade ur sängen och var snart på väg till Versailles, full af bopp och otålighet. Till höger och venster funnos slott nog; men då för tiden såg man inte som nu de stora