Dagens Nyheter – 13 maj 1865, sida 2

låg der och vid hins sida Liiloa MWVid denna oförmodade syn hörde main ett skri från hvarje mun, men det skri Röhile uppg ötverröstade hva je annat. Haus röst hale ett onaturligt, omenskligt ljid, och de som hörde det, skola aldrig förgäa det. Mördaren hade förlorat sansuingen. Man måste tilikalla en lukire, och fruktade ett ögonbiick, at han var död. Då domaren mirkte att Rolille återfick sansniugen, lät han vända honom så, att denue icke straxt skulle se de fasuväckande bilderna. Vår bof öppuude ögonen och tycktes på summa gång förvånad och nedslagen. Han såg sig omkring med förskräckta blickar, såsom sökte han i miunet återkalia en plågsam dröm, eiler en halft bortglömd händelse. Men knappast hade han, i det han vinde på hufvudet, varseblifvit de båda figurerna, hvilka i det tillstånd af fasa och förskräckelse hvaruti han b.-fann sig, för. kommo honom såsom lefvunde visenden, uppstigna ur sina grafvar, för att anklaga honom, förrän han släppte de personer på hvilka han hittills stå.t stöld, föll på kni, bviäckte uusigtet med sina händer och stammade: — Jag bekiuner .. . jag bekänner . .. men afligsna dessa fusaväckande funtomer. — Mördare, ropade Vuaubarou, skola vi framkalla dina öfriga. offer? Skola vi ur sina grafvar uppkulla barou de Viriville och Ursula R-naud? — Nej, jag erkänner, men låt dem icke komma . . . Jug bekiuner att jag begått alla dessa brott. Jag har förtjenat döden. Tag mitt lif, men för bort dessa förfärliga spöken.