Dagens Nyheter – 13 maj 1865, sida 2

sig ut som hvarjv annan domstol: ett bord för domiren, ett annat för hans notarie, eu stor lärdsto!l, och trenne hilmstolar. Dot enda ovanliga var, att man i est hörn af rummet uppiäckte ett sorts drap ri af svart siden. Rodiile fistade genist sina bickir derpå. Alt imger fruktan och fausa hos den, som vet med sig att det gäller hans lif. Vuubarou hide också, understödd af tvenne gendurm :r, blifvit förd till domstolen. Då de båda männens blickar möttes, skakades offrets kropp at en vredeus darrning. Den andra betraktude honom nårra ögoublick med likgiltig uppsyn, rodnade lindrigt, och fästade derpå sina blickar på domarens ansigte. Siriden mellan dessa tre började nu, o.h eu förskräcklig strid, der oskulden och rittvisan höllos i schack at den bröotisliges djerthet. Domaren led stundtals en verklig tortyr, öfvertygad som han var om sauningen, men urs:åud att bringa den i ljuset. Efier en timmas förlopp lackade svetten från hans panna. Mördaren finnes här, sade han, men hvi kendera är den skyldige? Kanske bådadera? — Då icke tillräcknga bevis kunle förebringas, föreslog domaren uppskof. — Nej, gör s.ut på saken, sade Rodilie. Hans krafter voro nära uttömda, men djerthet och mod saknade han icke. Han hade beslutat att neka ända in i döden; ty han ansåg, att det redan vore en triumf öfver sumhillet och rättvisan, att dö utan att hafva bek int. Slutligen, i det han kastade en blick af hat och triumt på den olycklige Vaubaron, frågade domaren helt oförwmodadt, i det han närtigt drog undan ofvannämnde draperi: — Känner ni igen desse? O fasa! Fritz Horner