Dagens Nyheter – 13 maj 1865, sida 2

Draperiet drogs för och instruktionsdomaren uppsatte i sittande rätt, protokoll öfver Rodilles b-känuelse, genom hviken vår hj.ltes oskuld på ovedersägligt sätt bevisadus. Men änvu var icke allt Biut. Vaubaron oci Rodille, offret och mördaren, skulle båda tillsammans iustiällus för juryn, för att dömas. Vår hjelte skref till den advokat, som for tolt år sedan, fört hans talan i Paris. Denne utmärkte talare och förträffliga menuiska skyndade att efterkomma Vaubaronus kallelse, och tryckande sia skyddslings händer, sade han: — Lofvad vare Gud; rättvisans timma har ändtligen slagit. Aftonen före den högtidliga dagen, trädde Paul Mercier med Blanche in uti Vaubarons cell. En stråle af lycksalighet lyste i den ungr Hickans aulete. Vaubaron förvånades och ryggade ett steg tillbaka. Han trodde sig återse sin älskade Mariha vid 16 års ålder. Hans hjerta slog våldsamt, och ofrivilligt öppuade han armarna. — Mu herre, stammade Paul Mercier, detta barn kaliar sig Blanche Vanubaron. Hon har aldrig känt hvarken sin far elier sin mor, utan har sedan sin tidigaste barndom lefvat hos Friiz Horner, magnetisören . . . — Min dotter, utropade vår hjelte utom sig, min dotter! . . . Blanche hvilade redan vid hans hjerta. Hvad som iännu återstår att berätta, kan ske med några få rader. Af en slump hade imstruk.ionsdomaren i Paris, blifvit president i ötverdomstolen. Han yttrade några gripande ord, då frikännelsedomen blifvit afsagd,