Dagens Nyheter – 13 maj 1865, sida 1

-dag förflöt, utan att man kommit till något resultat. Den kunglige prokuratorn började förlora modet, liksom de fruktlösa efterspavingarna tröttat hans tålamod. Man nödgades snart begrafva Fritz Horners lik, då man icko hade någon utväg att bevara det, ty Gannals vetenskap var okänd i denna lilla afligsna provinsstad. Man kunde således ej åstadkomma någon konfrontation, hvilket för undersökvingen vid en kriminalprocess ansågs af största vigt. Domaren började slutligen misstänka, att den man han redan hade i sitt våld, var delaktig i det brott, hvarför han anklagat en annan. Han beslöt derför att låta honom undergå ett förhör i närvaro af den döda kroppen. För Vaubaron var det en stund af obeskrifligt plågsam ångest, då han för andra gången såg sig anklagad för mord, och konfronterad med den mördades lik. Hela hans förflutna lif rann honom i sinnet, och uppfyllde det med harm. Den tanken att den sannskyldige brottslingen skulle undkomma, och ännu en gång kasta skulden på honom, kom honom att förlora besinningen. Ett ögonblick trodde han sig nära att förlora förståndet... Domaren som observerade hans vanställda anletsdrag, och hörde de osammanhängande svaren, stärktes i sina misstankar. Vaubaron märkte det, och tyckte sig läsa sin dom i domarens ansigte. Höjden af fasa som kunnat störta honom, tvärtom räddade honom, och återgaf honom i ett enda ögonblick sinneslugn och tankeklarhet. Han återtog då punkt för punkt berättelsen om sitt förflutna lif, med samma bestämda uppgifter vidrörande samma händelser, och lyckades