Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 1

mn tänder och flydde förskräckt undan till rummets mest aflägsna hörn. Tristan lade sig genast ned, och lik en sphinx, med rest ragg blickade hans genomträngande, vilda ögon icke en minut bort från fången. Rodille sökte, nu mera än någonsin, en utväg till flykt. Ett ögonblick kom han på den tanken att sätta eld på halmtaket och söka komma undan genom någon derigenom beredd öppning, men han löpte dervid större fara att förlora lifvet, än han hade utsigt att vinna sin frihet. Han afstod derföre från detta vådliga förslag och bestämde sig för att genombryta muren, ehuru han icke egde något verktyg, behöfligt för detta ändamål. I det ögonblick han med sina brända och sårade händer började angripa det tjocka 2lager af lera, som tillsammans med halm och risqvistar bildade kojans väggar, fästades hans uppmärksamhet af ett egendomligt ljud, af så fasaväckaude natur, att han ögonblickligen lemnade sitt arbete för att vända sig om och betrakta doggen, från hvilken ifrågavarande ljud kom. Blott några få minuter hade tilländalupit, och likväl var Tristan icke mera igenkänlig. Ett förfärligt mördande ondt hade fått makt med honom; andedrägten banade sig väg genom nisborrarne med ett hväsande ljud, likt en smedjepust; den långa svansen slog mot marken med konvulsiviska, häftiga rörelser; han reste sig på bakbenen, liksom en stegrande hiist, och hvarje gång han föll ned på alla fyra fötterna lät han höra ett hest och smärtsamt gnällande, liksom hade en