Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 1

lade sig i förskräckliga plågor, och tycktes nära att uppgifva sin sista suck. — Om jag nu kunde komma förbi, utan att han märkte mig, tänkte Rodille. Han skyndade mot dörren, men i ett ou var Tristan på benen och spärrade utgången. Rodille ryggade tillbaka .. . Tristan rusade på honom. Vi lemnade Vaubaron då han kastade sig upp på RKRodilles häst, hvars hastiga framfart hav än ytterligare eggade, med slag.af sin jernskodda vandringsstaf. Blanches fader föresatte sig att icke stannå förrän han hunnit till en stad eller köping, der han kunde träffa en kunglig prokurator, en poliskommissarie och gensdarmer, med ett ord några lagens och rättvisans tjenare, för att begära deras hjelp, föra dem med sig och i deras händer öfverlemna mördaren, genom hvars skurkstreck han i tolf års tid utstått förskräckliga lidanden. Han ansåg sig nära sista akten af det förfärliga drama, hvars hjelte och offer han hittills varit. Han hoppades, och tackade Gud. Då han tillryggalagt omkring en mil började dagen gry, och på något afstånd upptäckte han tornet på kyrkan i en arrondissements-hufvudort. Vid en krökning på vägen, befann han sig heit oförmodadt ansigte mot ansigte med fem gensdarmer och en brigadier. Ingen får komma fram här! skrek brigadieren. — Mina herrar, utropade Vaubaron, det är Gud som skickar er till mitt möte; jag är just på väg för att söka er.