Dagens Nyheter – 12 maj 1865, sida 1

jeruring härdt slutit kring hang strupe; hans blodsprängda ögon lyste af en outhärdelig eld, och fradgan skummade kring hans käft. KRodille ryste och fattades af cn obeskritlig ångest. — Jag är förlorad, mumlade ban; hunden är galen. Och Rodilie misstog sig icke. Varghonan, som Tristan för några dagar sedan besegrat, hade varit angripen af rabies; hennes bett hade på det modiga kreaturet inympat denna, framför alla andra, fasaväckande sjukdom, som intager ett förskräckligt rum bland de jordiska plågorisen. Efter några ögonblicks besinning blef dock Rodille lugnad. Han öfvertalade sig att linan var stark och att hunden icke skulle lyckas afslita den. Han grep derföre änyo sitt arbete an med en lätt förklarlig ifver. Vi vilja icke ens söka att beskrifva huru förskräckt han blef, då han efter några minuters förlopp fick höra ett sorts gnisslunde ljud, och i det han vände sig om märkte huru doggen började med tänderna anfalla den lina, hvarmed han var bunden. — Min Gud, stammade den eländige slagen af häpnad och fasa, min Gud, hvad skall det väl blifva af mig!? Två till tre sekunder förflöto; de voro för Rodille lika många sekler. Tristan hade sönderslitit linan. Ett svart moln passerade för Rodilles ögon, och en dödskyla ilade genom hans lemmar; derefter fick han ett ögonblicks förhoppning om räddningHunden, gripen af en förfärlig kms, rul