Dagens Nyheter – 11 maj 1865, sida 2

denne man tillhör oss båda; jag anförtror honom åt dig, vakta honom derför noga! Doggen svarade med ett doft morrande och återtog sin ställning, färdig till anfall. Vaubaron spände ifrån Rodilles häst, hvilken var både yngre och starkare än hans egen, hoppade upp på hans rygg, och satte honom i sträckt galopp, dervid betjenande sig af sin jernskodda staf i stället för ridspöSå snart fången befann sig ensam, försvann, åtminstone till någon del, den förskrickelse, som beherrskat och tillintetgjort honom, Han återvann sin kallblodighet, och sade sig, att en man af hans egenskaper aldrig borde och kunde förlora allt hopp, förrän den ende allt beherrskande handen lades på hans skuldra. Nog af, han skärskådade sin belägenhet från alla sidor, och ansåg sig icke vara utan resurser. i — Det gäller blott att lossa mina band, sade han, ty denne Vaubaron är sannerligen mera enfaldig än farlig, som anförtror vården om mig åt en bunden hund... Lösa mina band, det är den enda, stora frågan; men huru skall jag väl bära mig åt, för att lyckas deri? Rodille försökte att tränga händerna ur banden, men förgäfves, Han insåg snart att hvarje sådant försök skulle misslyckas, och började misströsta, då en id rann upp ihans hjerna och förmådde honom till ett utrop af glädje. (Forts.)