sig för att svara med oartikulerade, obegripliga ljud, samt att göra tecken, betydande att han var stum. Andra åter, och dessa talade fransyska, förvånade sig öfver, att en till utseende så stark kamp hade all möda i verlden att draga fram en nästan tom kärra, och de undrade sinus emellan om den kunde vara lastad med under halmknipporna dolda guldpåsar. Denna deras farliga nyfikenhet kom RKRodille att darra från hufvud till fot. Han beslöt att undvika dessa möten och frågor. Följaktligen körde han vid middagstiden in i en skog, och tillbragte der den återstående delen af dagen. Då aftonen kom, satte han sig åter i rörelse. Han var nu lugnare till mods, alldeles som dessa nuttfåglar, hvilka icke känna sig otvungna, förrän mörkret inbryter. I öfrigt hade han vidtagit det försigtighetsmåttet att ladda sina pistoler. Han hadeen sådan i hvardera sidfickan på sin bretagniska boudkostym, och kände sig i lynne att utan tvekan, skoningslöst döda hvem häldst, som förekom honom farlig eller misstänkt. Mordet på Horner och Blanches flykt, samt den omständigheten, att hon, såvida hon ej omkom i skogen, icke skulle försumma att angifva Rodille, såsom gerningsman till detta nya mord, ändrade fullkomligt dennes planer. Han tänkte numera icke på att återvända till Paris, der polisen sannolikt skulle söka och lätteligen finna honom. Han föresatte sig i dess ställe, att söka upphinna något litet fiskläge på åtta, tio mils afstånd från Quimper, att der köpa sig en god däckad båt, engagera