per. For tWeujo gången var uu Tristan ett rot för detta outsägliga raseri, hvilket yttrade sig på samma sätt som de föregående gångerna. Å Vaubaron insåg att det vore både oförsigtigt och rent af straffbart, att försumma en sådan varning. Tristans ivstiokt bedrog sig sannolikt icke; och devna ivstinkt angaf tvifvelsutan annalkandet af en fiende, ett brott eller en fara. Vår bjelte lemnade sin halmbädd, gick ut ur hyddan och lyssnade. I början hörde han ingenting annat än det dofva mullraudet af åskan, hvilken afligsnade sig allt mer och mer, ty vinden hade vändt sig, och dref uu ovädret från hafssidan. Men efter några minuters förlopp hade hans hörsel vunnit tillräcklig skärpa, för att uppfatta och urski ja äfven de svagaste ljud. Han hörde då tydligen bullret at hiäst-steg och af ett tungt lastadt åkdon, som krossade småstenarna på vägen. Vuubaron blef orörligt stående vid vägkanten, med högra handen omfattande sin jeruskodda vandringsstaf. Allt eftersom åkdonet nalkades blef hundens tjut mindre högljudt. Icke som skulle hans raseri aftagit, längt derifrån, men detta raseri lade nått sin höjdpunkt, och derunder sökte det förfärliga djuret ati sbta sig lös, hvilket hade till följd alt han var nära att strypas. Han tjöt icke mera, han rosslade,. Det var på samma gång otäckt och förskräckande att se och höra. — Kärran kom allt närmare; den befann sig nu på knappa femtio stegs afstånd från Vaubarons plats, men mörkret var så djupt, att han icke kunde se hfar