Rodille vacklade tillbaka några steg, men föll icke. Af en egendomlig slump, hade kulan träffat, och plattats mot kopparplåten på hans bretagniska lifgördel. — Skottet var inte dåligt, sade bauditen, men jag är dig skyldig svar på frågan, och i sin tur sigtande på doktorn, under det denne spände sin andra pistol, sköt han af skottet på fyra stegs afstånd. Horner lät icke höra ett ljud, icke en klagan; sedan hans kropp några ögonblick vacklat, föll den till marken likt en fälld ek. Ett doft skri, en dämpad klagan, kommande från ett angränsande rum, besvarade det sista skottet. Rodille kom nu först ihåg att Blanche var skiljd från honom och magnetisören blott genom en tunn bridvägg, och han förstod att om hon ock icke sett allt hvad som tilldragit sig, hon efter all sannobkhet hört det. — Hon vet förmycket, sade han till sig sjelf, . . . hon måste dö. Han öppnade dörren till hennes rum, men fann det tomt. Den unga flickan hade hoppat ut genom fönstret, och fiydde med skyndsamma steg undun. Rodille sköt på måfå efter henne. Skenet från det första pistolskottet tillät honom att se Blanche, som redan var temligen långt borta. Han aflossade ännu ett skott, denna gång med cn af den mördade doktorns pistoler, och störtade derpå ut, för att förfölja flyktingen.