AR — Mycket riktigt; ni kan lugnt lita derpå. Och hvaraf skulle ni betjena er, för detta vackra ändamål? — Af dessa. I det han gaf detta svar, riktade Rodille mot magnetisören mynningen af tvenne små pistoler. Horner ryggade icke ett steg tillbaka. — Så vida icke de här skulle kunna hindra er derifrån, sade han, i det han dervid ur sin ficka tog upp tvenne liknande, skarpladdade vapen, och riktade dem mot Rodilles panna. Den sistnämnde brast ut i skratt. — Vid min heder, kamrat, utropade han, vi äro skapade att komma väl öfverens och det vore sannerligen skada, om vi skulle skjuta ihjäl hvarandra. Ni framdrager så talande skäl, att jag anser som en pligt att gifva vika för dem. Nog af, jag beviljar er hälften af rofvet, eftersom ni tyckes hålla derpå. — Är det ert allvar? — Utan tvifvel. — Och jag kan lita på er? — Fullkomligt, beviset är, att jag afväpvar mig. Följ mitt exempel och låtom oss förblifva goda vänner. Rodille hade redan stoppat ned sina pistoler i fickan. Fritz Horner skulle följa hans exempel, men härunder spände han upp hanen på den pistol som han höll i högra handen, och då Rodille gick emot honom, för att fatta hans hand, tog han ett häftigt steg tillbaka sigtade och tryckte af.