XLIL Ett och annat. Vi lemnade Jean Vaubaron långsamt vandrande på vägen mellan Josselin och Locmind, ledande vid tygeln sin gamla magra häst, som drog vagnen, hvaruti vaxfigurerna och Paul Mercior befunno sig. Under vaudringen sade han: — Lofvad vare Gud, som i mitt eländiga ech förnedrade tillstånd, dock tillåtit mig att kunna vara en medmenniska till någon nytta, och så löna ondt med godt. Denna tanke lugnade, likt en välgörande balsam för några timmar vår hjeltes oläkliga lidanden. Hans dystra, djupa och hopplösa svårmodighet gaf för en stund vika för en mild melavkoli och den olycklige fadren, som sedan åratal tillbaka icke haft mera än en enda tauke, sin dotter, kände, ait han på ett egendomligt sitt intresscrade sig för den unge man, som han bisprungit. Hvaraf kunde det kommu? Jean Vuaubaron visste det icke, och det hade varit honom omöjligt att på eftertankans väg komma till nåron klar insigt derom. Sympatien förefanns, det var säkert och ovedersigligt. Vaubaron sökte icke vidare tränga in i denna hemlighet. Öfvertygad att hans skyddsling sof en djup och återställande sömn, ville han icke väcka houom, och tilltalade henom derför icke förrän han körde in på gården till Den dristige tuppen, det enda värdshuset i köpingen