— Här äro de, och ni kan vara lugn för att de icke, liksom deras företrädare skola brista under tyngden af sin börda. Nå så skynda er då, kamrat. Om vi äro qvicka i vändningarne, så skola vi kanske hinna ytterligare en börda i natt. De båda männen öste näftals guldet i gickarna, hvilka de tid efter annan lyftade upp, för att känna huruvida de ej voro för tunga att bära. Då de ansågo dem innehålla högsta möjliga bärbara vigt, kastade de dem på ryggen, fästade dem med starka läderremmar, och företogo återtåget. Den unga flickan, hvars magnetiska sömn Fritz Horner noga aktade sig att afbryta, gick några steg framför dem. Rodille hade till sin öfriga börda laggt det jernskrin, hvarom Blanche talat, och som innehöll diamanter och andra ädla stenar. — Hälften af det der, som af allt det öfriga, sade Horner, pekande på skrinet. Rodille gjorde en rörelse af otålighet. — För f-n i våld, ni verkligen smått förargar mig. Om ni misstror mig, så tag skrivet sjelf. Jag begär inte bättre än att få slippa bära det, ty det är tungt, och besvärar mig mera än jag kan säga. Magnetisören svarade ej; hans egen börda kändes tung nog. Rodille och hans kompanjon kommo utan hinder upp i fria luften, togo vägen genom ruinerna och tömde säckarnes innehåll i det lilla husets mest aflägsna rum. Sedan detta blifvit verkstäldt, och sedan de vidtagit det försigtighetsmått, alt stänga in Blanche, företogo de ytterligare en hämt