någonsin mina egna, och att då jag sade: det här är mitt, jag blott talade om min andel. — Nå, det kan låta höra sig, återtog Fritz Horner, ser ni saken är den, att jag, oaktadt min naturliga tålmodighet och mildhet, skulle blifva ett rytande lejon, om jag märkte man ville bedraga mig. — Var ni lugn, det har ingen tänkt på något sådant, svarade Rodille småleende. Ni hade redan, och sedan långt tillbaka, min hela tillgifvenhet, men dertill kommer nu mera den aktning jag är skyldig er, såsom en af landets rikaste män. Samma känslor bör också ni, och det af lika goda skäl, hysa för mig. Buagom oss derföre inbördes min hederskamrat, bugom oss djupt för millionärerna och deras millioner. — Huru skola vi nu bära oss åt, för att föra bort allt detta guld? frågade Fritz Horner, efter ett ögonblicks tystnad. Det kommer att erfordra lång tid och mycket arbete. — Aha, uttopade Rodille, börjar ni redan bli besvärad af edra rikedomar. Annat med mig, jag frågar icke efter mödan och i öfrigt skall det vara lättare gjordt, än ni tror. — Nåväl, gripom verket an. — Jag ämnade just föreslå er det. — Olyckligtvis få vi icke rum med 8ynnerligen mycket i våra fickor. -— Jag kunde just tro att ni skulle anse såväl edra egna, som mina fickor otillräckliga för detta behof, och derför har jag, som tänker på allt, afhjelpt också den olägenheten. — På hvad sätt? — Jag har tagit med mig små säckar. — Hvar har ni dem?