på sig, och återvände till det öfvergifna huset, körande sitt klumpiga arbetsåkdon. Sedan hästen blifvit frånspänd, ställdes han in i stallet och kärran kördes in i vagnsskjulet. — Resa vi i natt? frågade Fritz Horner. — Ja, svarade Rodille. Blanche får sofva i åkdonet, vi gå en på hvar sin sida om hästen; på så sätt skall ingen menniska fista uppmärksamhet vid 0s8. Natten kom. Himlen var betäckt med tjocka kopparfärgade moln. En tung och qväfvande temperatur hämmade respirationens fria lopp. Tid efter annan upplystes det herrskande dunklet af ljungande blixtar och ett aflägset åskdunder lät höra sig från hafssidan. Rodille var denna afton ännu mera nervös och lättretlig, än vanligt. — Ja, nu få vi lasta vårt åkdon, sade Fritz Horner. — Ja, det skola vi göra, svarade Rodille, men först skola vi företaga delningen. — Delningen! Ja den lär inte vara svår att verkstilia, tyckes det mig, hvar och en tar sin hälft, och dermed är den saken klar. — Hälften, utropade Rodille med ett tillgjordt skratt af elakt förebud. Ni,har sannerligen inga små pretentioner; men jag förbereder er på att jag är af olika tanke angående den saken. — Jaså, mumlade Horner med bitterhet, ni är af annan tanke, nå, hvad är er åsigt? Låt höra! — Jag vill ha dubbel andel. (Forts.)