Dagens Nyheter – 9 maj 1865, sida 1

— WNkola vi gripa verket an redani natt? frågade han. . — Naturligtvis. Hvarför skulle vi låta en dyrbar tid gå förlorad? Dessa eländiga materiella hinder, som skilja oss från de efterlängtade millionerna, reta mig mera än jag det kan säga. Jag längtar att undanrödja dem, och trampa dem under mina fötter. — Vi ha icke nödiga verktyg till hands. — Men vi skola ha sådana inom fem minuter. — Hvar skola vi taga dem ifrån? — De finnas helt nära, i ett busksnår bland ruinerna, der jag haft den förtänksamheten att dölja dem. Vänta mig här sålänge, så skall jag gå efter dem. — Behöfver ni ej hjelp. för att bära hit dem? — Nej bevars, det är icke mera än jag beqvämt kan bära ensam, helst som jåg binder fast dem vid den lädergördel, hvarmed jag försett mig. Detta sagdt, vände Rodille tillbaka; och sedan han uppnått galleriets öppning, hissade han sig med tillhjelp af handoch fotstegen upp i dagen. Såsom han lofvat var han tillbaka inom fem minuter. — Se här hackor och spett, sade han; jag brydde mig ej om att taga med spadarna, hvilka vi i öfrigt ännu ej behöfra. De båda männen började genast arbetet. Och ett ansträngande arbete var det. Vaubaron, den gamle, förföljde hugenotten, hade gjort sin sak förträffligt, och aldrig borde väl någon dold skatt kunna ansetts bättre skyddad mot hvarje obehörigt angrepp.