— Det är platt omöjligt att från djupet af denna håla hemta upp någon skatt; somnambulen måtte ha misstagit sig. — Det skola vi snart få veta, svarade magnetisören. Han vände sig derpå till den unga flickan och frågade: — Hvarför har ni fört oss till brädden af denna brunn? — Derföre att det icke finnes någon annan ingång till den hemliga gång, som ni vill ha reda på. — Är ni säker på att icke misstaga er? — Ni vet alltför väl att jag icke kan begå något misstag, då min själ är befriad från kroppens band. — Hur skall man väl kunua komma dit ned? Tjugu långa stegar, fästade den ena vid den andra, sku!le icke räcka till botten. — Det behöfves inga stegar. — Och dock måste man stiga ner. — Naturligtvis. — Hur skall man då bära sig åt? — Luta er ner och se. Fritz Horner böjde sig ned öfver det gapande svalget, men kinde sig fattad af svindel. — Jag ser ingenting annat än det djupaste mörker. — Nå vil, jag för hvilken intet mörker existerar, jag ser jernhandtag och fotsteg fästade i graniten, och bestämda att uppehålla den som vågar försöket att stiga ned i afgrunden. Fritz Horner rynkade ögonbrynen. — Behöfver man gå ned ända till brunnens botten?