nar, utan att hennes späda, fina händer tycktes känna de stickande taggarna, och gick in 1 tornet. Rodille och magnetisören ville följa efter samma väg, och lyckades också, men med grundligen sönderrifna både händer och ansigten. I det ögonblick de upphunno Blanche, stod on orörlig vid kanten af en brunn, hvars runda öppning befann sig midt i tornet. Ett enca steg till, och den unga flickan hade störtat ned i den gapande afgrunden. — Här är den, sade hon med dämpad stämma. Rodille böjde sig ned och tog upp en liten sten, den han lät falla ned i brunnen. Flera sekunder förflöto. Ändtligen hörde man huru stenen träffade vattenytan i botten af afgrunden, men ljudet var ytterst svagt, knappt nog märkbart. XL. Skatten. Doktorn och Rodille sågo på hvarandra med oroliga blickar. — Aj för f-n, mumlade Rodille, det här satans hålet förekommer mig att vara ovanligt djupt. — Det är lätt förklaradt, svarade Fritz Horner; denna brunn är synbarligen sprängd i klippan, och vi befiana oss här på en ganska betydlig höjd öfver hafvet.