— Nej, vid tjugu fots djup öppnar sig ett galleri, som leder till de underjordiska hvalfven. — Anser ni er kunna gå före oss och visa vägen? — Ja. — Nå så gör det då. Magnetisören hade knappt nog uttalat denna befallning, förrän Blanche lutade sig ned, fattade med handen tag i ett osynligt föremål, gled ner i den gapande afgrundsöppningen och försvann. — Vi måste följa henne, sade KRodille. — Naturligtvig, svarade Fritz Horner; men det rådande mörkret fördubblar svårigheterna och göra hindren oöfvervinnerliga. Man kunde lika gerna skicka ut blinda att företaga denna färd. — Jag har förutsett denna omständighet. Se här är ljus. Rodille tog ur sin ficka fram ett elddon och flera små vaxljus. Han tände tvenne af dessa och lemnade det ena till magnetisören, sägande: — Jag vågar försöket. Derpå, och sedan han varsnat det första af de jernhandtag, hvarom somnambulen talat, fattade han tag deruti och steg utför med mycken lätthet, tack vare en sorts jerntrappsteg, betydligt starkare och beqvämare än någon stege. — Nu är jag framme, fortfor han efter några sekunders förlopp. Det är icke alls svårt, det försäkrar jag.