Dagens Nyheter – 8 maj 1865, sida 1

fram till den omtalade kullen, hvars topp kröntes af ruinerna efter det Vaubaronska slottet. Redan klockan nio plägade innevånarne i den angränsande eländiga byn lägga sig till hvila och insomna i en tung och lugn slummer, efter dagens ansträngande mödor, De båda kompanjonerna afvaktade midnattens inbrott. Då tolfslaget ljudat sade Rodille till Blanche, hvilken han på sednaste tiden bemött med mycken mildhet, och nära nog faderlig uppmirksamhet : — Det ypperliga vädret lockar oss ut på vandring, men vi kunna icke gerna lemna er ensam här. Följ derför med oss, mitt barn. -— Jag begär icko bättre än att få det, svarade Blanche. Hvart skola vi gå? — Icke långt bort tänker jag, uppå kullen till exempel. Måvans bleka sken bör åstadkomma en förtjusande cffekt i de gamla slottsruinerna. Det förekommer mig som skulle ett sådant skådespel kunna göra mig till poet, om jag blott hade några år mindre på nacken. — Se så, kasta nu en kappa öfver edra axlar och en duk på hufvudet, så kunna vi genast begifva oss i väg. Blanche förvånade sig visserligen öfver den poetiska stimning, som Rodille så oförmodadt lade i dagen, men egentligen fanns deruti ingenting som kunde oroa henne. Hon gjorde sig derföre genast i ordning att följa de båda männen. Alla tre togo vägen uppför kullens sluttning, och anlände snart till den lilla slätt, som bildades af dess topp. Utan att tänka derpå hade Rodille sagt sanning. Man kunde icke gerna föreställa sig