Dagens Nyheter – 8 maj 1865, sida 1

— — X X XX — — — någonting egendomligare vackert än de ljusoch skuggeffeckter, som framkallades af månans, på de gamla ruinerna kastade strålar. Det var en tafla af ovanlig fägring. Verkligheten försvann för att lemna rum åt någonting fantastiskt, hvarom ingenting, om icke möjligen den beryktade klosterdekorationen i Robert af Normandie, kan gifva våra läsare en föreställning. — Huru vackert, utropade den unga flickan. Huru gudomligt vackert, men det är så åystert. Eno hafsörn syntes flyga ut från det lilla qvarstående tornet, upphäfvande sitt klagande och hemska skri. Blanche ryste. — Ah, utropade hon, denna nattfågel skrämde mig verkligen. — Och hvarför så, frågade Rodille skrattande. Förstår ni icke att det var ruinernas ande som bjöd oss välkomna? Under det dessa få ord vexlades, hade våra vandrare framkommit till en öppen plats beväxt med törnbuskar, men mindre uppfylld af stenar och grus än de öfriga delarve af kuliens topp. Enligt all sannolikhet hade denna öppna plats förr i verlden utgjort slottets borggård. Et granitblock, liknande de hemska altaren, på hvilka hedendomens prester i detta samma Bretagne, fordom offrade sina medmenniskors blod, intog medelpunkten af den öppna platsen. — Sätt er ned der, sade Fritz Horner till den unga fickan, pekande på ofvannämnde granitbiock. Blanche lydde omedvetet. Magnetisören fortfor: