Dagens Nyheter – 6 maj 1865, sida 2

— Jag har ieke gjort annat än hvad jag kunde och borde göra. Då jag såg er ligga utsträckt vid dikeskanten, stel och orörlig, trodde jag att ni var död. Lyckligtvis var det ej så. — Men hvad har händt er? — Jag vet det verkligen icke... Jag greps ett, tu, tre af svimning och föll omkull. — Är ni fallen för dylika svimningar? — Min Gud, nej, det är första gången det händer mig. — Hvad kan vara anledningen? — Sannolikt öfveransträngning. — Kommer ni långt ifrån? — Från Paris. — Till fots? frågade mannen med det gråa skägget, eller rättare Vaubaron, kvi!kaon våra läsare sannolikt känt igen. — Nej min herre, jag har icke gått till fots längre än ifrån Rennes, men jag är ovan vid detta sätt att färdas, och tillryggalade dock i går nära fem mil. — Och mera än två i dag på morgonen, då förstår jag lätt orsaken till er belägenhet. Nå, säg mig, har ni lång väg för er? — Det vet jag icke. Vaubaron kunde icke återhålla en rörelse af öfverraskning. — Jaså, ni vet icke, mumlade han. — Nej, det vet jag icke, ty jag har ej hunnit målet för min vandring förrän jag upphunnit tre personer, hvilka färdas före mig på denna väg, och hvilka jag har de vigtigaste skäl i verlden att träffa. — Hvar skola de stanna? — Det är mig obekant. Vaubaron som fruktade att såra den unge