Dagens Nyheter – 6 maj 1865, sida 2

och lyckades verkligen triumfera öfver den allt mer och mer tilltagande oförmågan. Så tillryggalade han ytterligare något öfver tvenne mil. Han hade passerat den lilla staden Jasselin, och närmade sig till Locmind, då han i ett nu tyckte att ett svart moln utbredde sig för hans blickar, att det blef natt omkring honom, och att jorden darrade under hans fötter. — Mod, sade han till sig sjelf, mod blott och jag skall hinna fram... ty jag måste göra det... Men då han det oaktadt kände sig svigta, sökte han stödja sig på sin vandringsstaf, men det förekom honom som hade denna böjt sig som en rotting; han vacklade, gjorde ännu ett försök att hålla sig uppe, men föll derpå sanslös baklänges ned i det grunda dike, som begränsade vägen. Han väcktes från sin svimning af en på samma gång svalkande och brännande känsla; pannan var afkyld men halsen brände. Detta kom sig deraf, att en tarfligt klädd man med ett stort grått skägg låg lutad öfver honom, samt baddade hans tinningar med kallt vatten; sedan han hällt några droppar cognac i hans mun. På några stegs afstånd stod en liten mager häst förspänd ett fyrhjuligt åkdon och hängde hufvudet, med melankolisk min betraktande en stor gulaktig dogg, som låg utsträckt framför hans fötter. — Nå väl, min stackars unge vän, frågade den främmande, då hun såg Paul öppna ögonen, är det något bättre nu? — Ja min herre, svarade Paul, Gud vare lof, och tack vare er.