Dagens Nyheter – 6 maj 1865, sida 2

komlig maktlöshet hade bemäktigat sig hans ben, hvilka icke ville bära kroppstyngden. — Min Gud, stammade han med uttryck af den djupaste förtviflan, jag kan icke... jag kan icke. — Ni 8er det, min stackars unge vän, att ni måste antaga mitt anbud. När ni fått hvila er ett par dagar på halmbädden i mitt åkdon, så skola krafterna så småningom komma tillbaka. Kom nu, så skall jag anvisa er er plats. Paul gjorde icke längre några invändningar, utan lit villigt leda sig af Vaubaron, hvilken hjelpte honom upp i vagnen och med ömmande omsorg placerade en halmknippa under hang hufvud, i det han sade: — Kan ni sofva, så sof, ty det skall göra er godt; jag vill bara bedja er att icke kasta er för mycket bakåt, ty der har jag förvarad min enda förmögenhet, det, hvarmed jag förtjenar mitt tarfliga bröd, mina vaxfigurer... och vaxfigurer äro sköra pjeser. Sedan han så talat, tog vår hjelte hästen vid betslet, och satte åkdonet i maklig fart. Siwumpen hade i en öde landsbygd förenat tvenne personer som icke kände hvarandra, som kanske aldrig någonsin skulle lära känna hvarandra, och hvilka det oaktadt båda upptogos af samma tanke, båda hade samma mål; med ett ord, Blanches fader och fästman.