Free ooo ——— —.n— urminnes tider tillhört en mäktig, nu försvunnen och sedan lång tid tillbaka förgäten familj. Sedan han vunnit denna visshet, — ehuru sanningen att säga, Rodille aldrig tviflat — lät han sadla en häst och begaf sig, efter inhämtade noggranna upplysningar, följande utefter den klippiga stranden, på väg till denna hydda, hvilken drog honom till sig, liksom nordpolen drar magneten. Från Quimper till Penmarch erbjuder oceanens strand en tafla af obeskrifligt storartad karakter; och den som alldrig varit vittne derti!l, kan omöjligen göra sig en föreställning om det förskräckligt sublima i denna oupphörliga kamp . mellan vågorna och klippan. Detta oaktadt fästade Rodille, det kunna vi försäkra, ingen uppmärksamhet dervid. Hans enda tanke, hans uteslutande sträfvande var, att så fort som möjligt komma fram till sitt mål. Då han väl hunnit till Penmarch hade han blott några bösshåll qvar, för att vara framme. Han skyndade på den lilla bretagoiska häst som han red, och det dröjde icke länge förrän han framför sig upptäckte en kulle rikt beväxt med buskar och murgrön. Under skydd af denna kulle sågos ett tjugu-tal hus, eller snarare kojor, hvilka knappt nog höjde sig öfver marken, för att lemna hafsvinden så litet vindfång som möjligt. Vid horizonten bildade det dystra och nästan svarta skogsbrynet en halfcirkel, hvars ena ändpunkt slutade vid den aflägana klippstranden. Blanches beskrifning hade varit så noggrann och fullständig, att Rodille, oaktadt han förr aldrig sett det, kände igen landskapet i dess allra minsta detaljer. Han passerade ge