Familjeskatten. (Forts. af Jean Vaubaren och Galerslafs-Jägarne.) (Forts. från o:r 103.) Oaktadt denna förskräckliga skada var varghonan icke urståndsatt att försvara sig. Hon vred sig som en orm och rullade omkring på vägen, men i fallet drog hon sin fende med sig, och under några ögonblick formerade de en rörlig och egendomlig grupp, en fasansvärd omfamning. Striden fortgick ntan buller, varghonan röt icke och hunden skällde ej heller, men båda rosslade, under det de ömsesidigt beto sig fast vid hvarandra. Vaubaron, som var ängslig för Tristan, ville gerna blanda sig 1 striden och döda vilddjuret, men det var svårt att afpassa sitt slag så, att han icke misstoge sig. Blek och darrande af rörelse, med upplyftad knölpåk, afvaktade han ett ögonblick, då han med hopp om framgång kunde utdela ett dråpslag. Ändtligen stack vilddjurets hufvud fram fritt och tydligt. Knölpåken föll och den massiva jerndoppskon klöf i ett enda slag hufvudet på varghonan, hvilken gjorde en sista ryckning, hvarefter hon sträckte ut sig och dog. Vaubaron gick några steg derifrån och kallade på Tristan. Hunden låg utsträckt på den blodsölade vägen, men fann dock nog styrka för att lyda husbondens kallelse. Blo