— av ENN rr nr Doggens oförklarliga raseri långt ifrån att aftaga, tvärtom ökades. — Det här står aldrig rätt till, tänkte :Vaubaron. Hvad kan det väl betyda? Jag förstår det ej, men jag skulle vilja se efter. Han hoppade ur singen och klädde sig i största hast, och sedan han i stället för kedja fästat sin näsduk i hundens halsband, för att i nödfall kunna hålla honom tillbaka, öppnade han dörren. Tristan gjorde ett så våldsamt språng, för att kasta sig ut, så att Vaubaron ofelbart skulle störtat framstupa och släppt sitt tag, såvida han icke varit beredd derpå Stall-lyktor korsade hvarandra vå vägen och på gatan, framför värdshuset stod en resvagn redan förspänd. Vaubaron ledd, eller snarare släpad af hunden, ämnade sig just fram till detta åkdon, men upphann det icke, förrän den nye postiljonen svingat sig upp isadeln huggit sporrarne i hästen och sprängt af i galopp. Tristan arbetade af alla krafter för att komma lös från husbonden, och utstötte derunder de mest sönderslitande klagorop. Det var tydligt att hans instinkt befallde honom att följa åkdonet och att han, då han såg sig tvungen att lyda den tyranniske husbonden, kände en djup förtviflan, åt hvilken han på sitt sätt sökte gifva luft. Postiljonen från föregående station stod också i begrepp att företaga hemfärden. — Min vän, sade Vaubaron, skulle ni vilja vara god och upplysa mig hvilka de personer voro, som Di skjutsat hit? — Ja, så ta mig både den och den, att jag det kan säga. Allt hvad jag vet, är att